Hantering av cellgifter

Vid cellgiftsbehandling av djur används flera olika typer av mediciner som angriper celler som delar sig snabbt. De celler som delar sig snabbast är tumörcellerna. Tyvärr skiljer de flesta cellgifter inte på friska och sjuka celler och därför kan djuret drabbas biverkningar vid behandlingen.

Målet är att hålla biverkningarna på en så låg nivå som möjligt och samtidigt slå hårt mot tumörcellerna. Både veterinär och djurägare är oroliga för biverkningar och vill undvika dem på alla sätt. Det är väldigt olika hur djur reagerar på de olika behandlingarna, precis som hos människor. De vanligaste biverkningarna återfinns i listan nedan:

  • håravfall
  • anorexi (upphörd aptit)
  • kräkningar
  • diarré
  • allergisk reaktion
  • leverpåverkan
  • hjärtproblem
  • benmärgssupression (hämning)

Hämmar benmärgen
I benmärgen bildas de röda och vita blodkropparna samt blodplättarna (trombocyterna). Många cellgifter hämmar benmärgens funktion. Olika preparat påverkar benmärgen olika mycket. Det gäller att känna till vilka dessa är och vid vilken tidpunkt deras påverkan är störst. Om benmärgen drabbas för hårt får patienten blodbrist (anemi), blir mottaglig för infektionssjukdomar och får ökad blödningsbenägenhet. Detta är mycket farligt eftersom djurets immunförsvar då försvagas kraftigt varpå infektioner utvecklas som kan bli mycket allvarliga.

För att kontrollera att benmärgen klarar belastningen tas blodprov före varje cellgiftsbehandling. Patienter vars immunförsvar försvagas kan få antibiotika i förebyggande syfte. Man kan även skjuta fram nästa behandling till dess att alla värden blivit normala och vid den behandlingen sänks även doseringen.

Slemhinnor påverkas
Tarmslemhinnan byts ut ständigt och den är därför känslig för cellgifter. Att hunden/katten får sämre aptit någon dag efter cellgiftsbehandlingarna är dock ganska vanligt. Djuret kan visa symtom på illamående, upphörd aptit och diarréer (man kan ge mediciner mot kräkningar samt ge dietkost vid diarré). Vid användning av kortison (prednisolon) får hunden/katten ökad törst och ökad aptit.

Håravfall - fällning
Människa drabbas ofta av håravfall i samband med cellgiftsbehandling. Hundar och katter drabbas inte alls lika allvarligt och ofta som människor av detta, med några undantag. Hunden/katten kan drabbas av ökad fällning under behandlingen (speciellt vissa hundraser som pudel, terrier och tax) men fällningen avtar när behandlingen avslutats. Vissa hundar och katter får fläckvis en mörkfärgning (hyperpigmentering) av huden. Detta beror på kortisonet och märks oftast inte eftersom pälsen täcker dessa områden. Det förekommer också att katter tappar morrhåren, men de växer också ut igen efter avslutad behandling.

Påverkan på hjärtat
Vissa mediciner kan påverka hjärtat/hjärtmuskeln (till exempel doxorubicin). Hjärtat får sämre styrka (kontraktilitet) om man överskrider en specifik totaldos. Normalt ska detta inte hända vid behandling på klinik, så detta är en mycket ovanlig biverkning. Sådana hjärtfel kan utvecklas hos hundar av vissa raser (till exempel Newfoundland) men av andra orsaker. Dessa hundar bör därför undersökas med hjälp av ultraljud i början och mitten av cellgiftsbehandlingen.

Röd urin
Vissa cellgifter som till exempel Sendoxan (cyklofosfamid) utsöndras via njurarna och koncentreras därför i urinblåsan. Det kan vara betydelsefullt vid behandling av katter eftersom urinblåsans slemhinna kan skadas och uringen bli blodblandad om medlets koncentration i urinen blir för hög. Men röd urin kan ha många andra orsaker och bör därför alltid undersökas av veterinär.

Akut celldöd
När en stor tumör förstörs av cellgifter kan katten eller hunden drabbas av ett tillstånd som kallas Akut Tumör Lys Syndrom (ATLS). Egentligen är det ingen biverkning utan bara ett bevis på att medicinen fungerar. Om njurarna och levern fungerar normalt kommer de att ta hand om resterna av tumörcellerna och utsöndra dem.

Om njurarna och levern inte fungerar kan kroppen drabbas av förgiftningssymtom. Hunden/katten blir då trött och vill inte gå ut, de reagerar inte på tilltal och orkar inte äta. Tillståndet är mycket ovanligt (och allvarligt). Det är främst äldre hundar/katter med mycket stor tumörbörda, dålig njur- och leverfunktion som drabbas. Om det händer behöver hunden/katten akutvård i form av intravenöst dropp för att hjälpa kroppen att göra sig av med de döda tumörcellerna.